Tal vid minnesstunden efter Lenas begravning, lördagen den 11 december
Kära alla ni i Lenas familj, alla släktingar och vänner som samlats här idag,
Jag heter Ulrika, och min man Arne och våra tre barn Anna, Björn och Per är gamla goda vänner till Lena och Pelle och deras barn. Den fantastiska minnesblogg som Fredrik lagt upp visar att vi är många som tycker att Lena stått oss särskilt nära. För Lena var en person med en alldeles unik förmåga att se sina medmänniskor, att lyssna och bry sig om alla i sin närhet. Även nu under sitt sista år.
På Mårtens begravning citerade Kärran ett kinesiskt ordspråk för Lena: ”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår”. Trots den outsägligt sorgliga förlusten av Mårten, sin svåra sjukdom och nedbrytande behandlingar, lyckades hon hålla sorgens fåglar från sitt hår. Lena har haft en enastående förmåga att fånga dagen och ta vara på glädjestunderna när hon haft det som svårast i livet. Samtidigt har hon också kunnat visa sig ledsen och trött. För att i nästa stund få oss att tro och hoppas på att allt nog skulle ordna sig ändå.
In i det sista fortsatte Lena att engagera sig, med uppmuntrande kort, glada sms där hon visade hur mycket hon tyckte om oss. Hur har hon orkat, när sorgen drabbat henne som värst och när livet varit som allra bräckligast? Var har hon fått krafterna från?
Jag känner bara en till som lyckas sprida en sådan kärlek och trygghet omkring sig. Och hon finns inte ens i verkligheten utan bara i sagan. Hon var min stora idol när jag var liten och är det fortfarande. Det är Tove Janssons Muminmamma. Precis som Muminmamman har Lena haft en befriande förmåga att strunta i småttigheter och oförrätter. I stället har hon brytt sig om det väsentliga i livet, sin familj, sina elever och oss alla småknytt och månat om att vi har det bra. Men inte bara Lena utan hela hennes familj och livet på Zinkvägen påminner om Mumindalen. En plats där det ofta är öppet hus och alla känner sig välkomna. Med en Muminpappa Pelle som nu och då behövt ge sig ut på äventyr och med en Muminmamma Lena som solidariskt ställt upp, samlat ihop sina Mumintroll och följt med ut i världen. Och precis som Muminmamman har Lena inte bara gillar läget utan själv också sett till att göra något roligt och meningsfullt av utflykten. Som nu senast i arbetet med det ambitiösa bokprojektet i Washington som förmedlade mängder av läroböcker från amerikanska skolor till skolbarn i tredje världen. Och efter varje äventyr ut i världen har Lena sett till att Zinkvägen åter blivit en samlingspunkt för släkt och vänner.
Nu sent i november blev det tomt i Mumindalen. Det är kallt och vi fryser och sörjer. Men även om Muminmamman Lena nu för alltid har gått i ide kommer hon att leva vidare i våra minnen. Och hon kommer att fortsätta att vara en förebild för många!
Lena valde en dikt till Mårtens dödsannons som också passar väl in på henne själv. Den lyder så här:
Det blommar i somligas spår
Det glittrar och lyser
Det porlar från bäckar
Med levande flöden
Det sjunger så vårvidunderligt
av ljusa ackord
där de går
Det är därför det blir
så levande varmt
Där somliga går
Det är därför det
blommar så rikt
I Lenas och Mårtens spår
Ulrika
