Blommor och omtankar

Så ser jag dig framför mig nu, glatt vinkande, bakom pelargonerna i köksfönstret. Du såg en alltid, vinkade alltid, stannade alltid och pratade en stund. Alltid lika glad och alltid lugn mitt i all aktivitet och rörelse.

När vi flyttat in i huset mittemot ditt, dröjde det inte många dagar innan du kom över med en bukett röda tulpaner och hälsade oss välkomna till Zinkvägen. Det var så omtänksamt. Johan kände du förstås sedan gammalt, men jag och barnen var nya här. Och under åren har vi sedan dess, lite på håll, men ändå alldeles inpå följt varandras liv och aktiviteter.

En kväll, för några veckor sedan satt du hos oss, så frusen och värmde dig med en kopp te. Ett par dagar senare kom du över med ett fång gula rosor som tack för vår hjälp. Lena -att du orkade! Vi borde ha gått över med blommor till dig. Som uppmuntran och som tack för att du gör den här världen lite godare. Men istället var det du som uppmuntrade och månade om oss alla andra, till och med oss grannar.

Rosorna har torkat nu, men de är lika vackra ändå. De står kvar och våra tankar går till Pelle och pojkarna och till Kärran och Lasse, till Britta och Henry. Det är tomt här på Zinkvägen nu.