Lena - en kär vän och granne

Det finns få personer som kan vara så positiva, ge så mycket värme, omtanke och intressera sig så mycket för andra människor som du kunde. Dina sista två år i livet har inneburit så mycket sorg och kämpande och ändå har du haft förmågan att ta vara på livet in i det sista. Du visade ingen bitterhet och hade hela tiden förmågan att intressera dig för andra trots sorgen efter Mårten och trots din svåra sjukdom som medförde tunga behandlingar, otaliga blodprovstagningar, läkarbesök och undersökningar av olika slag.

De senaste åren har Filippa och jag (Ann-Sofie) delat intresset och glädjen med dig att sjunga gospel, visa och pop på måndagskvällarna inne på Norra Real. Det har inneburit många skratt och mäktiga musikupplevelser. För mig har det varit mycket starkt att se dig glad sjunga i altstämman, trots dina svåra livsomständigheter. Jag vet att du ville vara med på konserten i söndags. In i det sista så trodde vi att det kanske skulle kunna gå men din kropp orkade inte. Konserten blev på något sätt en hyllning till dig.

Det finns så många fina minnen som vi delat under alla år. Zinkvägen, det westergrenska huset, har alltid varit en samlingsplats. Allt ifrån när jag (Gunnar) och Lasse på 60-talet spelade pingis i källaren och åt goa tekakor i köket hos Britta och du var Lasses storasyster, till när vi själva var föräldrar, våra barn var små och vi träffades på Zinkvägen, åt tillsammans, gjorde roliga utflykter och fram till nu. När vi tänker på det som hänt de senaste åren tänker vi speciellt på vårt besök hos er i Washington i oktober 2007 när vi i strålande väder tillsammans med dig och Pelle fick uppleva Georgetown, alla monument, museer, en fyramilscykling längs Potomacfloden och mycket mer.

Den fina marshelgen i Högbo 2010 när vi promenerade, åkte skidor, åt god mat och du var jättefin i en grå snygg klänning. Söndagen bjöd på ett fantastiskt gästrikeväder med mycket snö och strålande sol som vi lapade mot husväggen.

Badtunnebaden på Skogsö hos Lasse och Maggan när vi på kvällen i mörker legat i det varma vattnet och pratat och skrattat både på Lucia och Valborg. Midsommarafton 2010 när du var dålig och vi var så oroliga för dig. Fram på eftermiddagen kom du sedan fräsch tillsammans med Pelle i en ljusblåblommig klänning. Du var glad, språksam och var snyggast av oss alla. Vi tänker också på den varma julikvällen i somras på vår altan.

Kallhäll känns tomt. Vi kommer att sakna dig väldigt, väldigt mycket. Vi minns din glada röst när du svarade på din mobil, dina sms, din omtanke, din mentala styrka och de vackra blombuketterna, ofta rosor, som du gladde oss med. Du kommer att leva kvar inom och ibland oss!

Ann-Sofie, Gunnar och Filippa